vildfagel

Stjärnorna syns inte ikväll. Det är en hinna av dimma vilandes nedanför. Dem kikar fram ibland. Jag älskar dem då. Värmen går ur jorden och löven faller till marken. Det blir en kärlekslös höst. En lång kall vinter, utan dig. Tänk att du lämnade mig. Att vandra här själv. Med mina tankar, mina bekymmer. Dem är bara mina nu för du kommer aldrig få höra dem igen. Aldrig mer kommer du får höra mina tankar, läsa mina ansiktsuttryck när något är fel, komma på mig att vara ledsen fast jag försökt så hårt att dölja det, aldrig mer trösta mig och hålla om mig tills jag somnar.  Aldrig mer kommer du få kyssa mina läppar, smeka min hy och leka med mina lockar. Aldrig mer kommer du få peta med nästippen i mina smilgropar och få mig att le fastän hela min värld gott i spillror.  Aldrig mer kommer få se mig lycklig. Sådär som bara du gjorde mig, det där leendet som tillhörde bara dig. Aldrig mer. Och det var ditt val, inte mitt. Bara ditt val. Fanns aldrig i mitt huvud, var aldrig mina tankar, korsade aldrig min väg. Du kommer aldrig få höra mig säga jag älskar dig.