vildfagel

Och nudå. Dem säger att minnas är bra, det är fint. Hjälper läkningen. Ja, jag minns och nudå? Ska jag bara vänja mig med tanken på att du är borta och det finns inte ett jävla skit jag kan göra åt saken.
Hör ni hur fuckat det låter? Eller är det bara jag som är trött på hela sörjandet, alla faser och känslor.
Tårar, hat, förnekelse, sömnlösa nätter, panikattacker, ångest, kli i hela kroppen, besök på akuten, tappade kilon, gå in i väggen, humörsvängningar som heter duga. Det ska man acceptera, låta det vara så, det får göra ont, det ska göra ont.

Acceptans. Du är borta, allt som hände, hela världen som kretsade kring dig, bara slutade existera, den var där ena sekunden och borta den andra. På ett ögonblick var allt som mitt liv kretsade runt bara borta, du var borta.
Och här ska jag gå och acceptera detta. Acceptera att jag aldrig mer kommer kunna njuta av min födelsedag. Acceptera att huset vi bott i, alla barndomsminnen i lådor är borta. Att du är borta.
Det är svårt, så jävla svårt och jag har inte en blekaste aning om hur detta ska gå till. Minnas ska tydligen vara början till acceptans, så jag antar att jag är en bra bit på väg, fast jag tydligen inte inser det själv.
Moving Forward..